Mitt Liv

 God kväll mina damer & herrar! ;)

Kvällens samtalsämne kommer vara riktigt smaskigt att läsa! För idag ska jag ta upp problemet bland par, som även heter otrohet.

När man har varit tillsammans i massor av år, man har barn tillsammans, man ligger utslagna på soffan när ungarna gått och lagt sig på kvällen och funderar på vad man ska ha till middag imorgon, i sina mysbyxor och ett inte längre vitt linne, för att ungarna skitat ner det, så har man hamnat i småbarns-fällan! Där det bara skriker om otrohet, och i dom flesta fall händer det förr eller senare, tyvärr.

Idag läste jag om en kvinna och man som hamnat i detta, där kvinnan lagt på sig extra kilon och tappat klädstilen med mera, och det visade sig att mannen var otrogen tillslut, med en pingla från jobbet. Chockad....eller inte. Jag hade redan förutsett det, när jag började läsa. Givetvis! Det är alltså så det blir för att dessa äckliga mansgrisar tänker med fel huvud - ja lillhuvudet.

Visst, jag tycker faktiskt att vissa frugor kan rycka upp sig. En del verkar tro att man slutar leva när man blivit förälder, men så är det ju inte. Men samtidigt, många av paren är gifta och har alltså lovat varandra dyrt och heligt att älska varandra i nöd och lust. Meeeen så blir frugan slapp utseendemässigt och så går den där bimbon på jobbet och vickar på röven och ser allmänt glad och nöjd ut. Aldrig själv tryckt ut en enda unge, så med andra ord är alla kroppsdelar fortfarande på rätt plats och all ork och tid finns till smink, kläder, mode och att bara se allmänt bra ut, och där spricker hela löftet mannen en gång givit sin fru! För nu är frun som då vid giftermålet var sååå vacker, inte alls som förr. Istället för att prata om det, så letar jag efter något nytt.

 

Det värsta var väl egentligen att läsa, när hon berättade att hon frågade honom om vad han ville göra åt detta, och han sa att han inte visste, för dom hade ju barn tillsammans och jag älskar ju dig fortfarande. Lillevän, du har missat poängen i vad kärlek är, och barn är aldrig en anledning att stanna kvar och "kämpa". Nu är det såhär att barn känner på sig mer än vad man tror, och om ni bråkar så tror jag fanken ungen/ungarna ändå inte vill ha er under samma tak. Jag kan givetvis bara utgå ifrån mig själv och andra jag pratat med, men jag (och andra) är själv skiljsmässobarn, och tillslut sa jag till mina föräldrar, när jag var elva år, att please lämna varandra. Det var bättre än att se dom tillsammans....illa. Barn blir inte lyckligare för att man kämpar när man faktiskt inte älskar varandra längre. Ni blir heller inte lyckliga. Är inte du lycklig är inte ditt barn, thats it. Dom känner det enda in i märgen!

Och nej kärlek är inte "jag älskar dig, men du har blivit tjock och ful så jag måste knulla med någon annan". Kärlek är "jag älskar dig, och den dagen det ändras så säger jag till". Den dagen du vill ligga med någon annan av anledningen att hon/han blivit tjock och ful, nej då älskar du inte din partner längre, hur mycket du än försöker intala både dig själv och henne/honom det. That it's not love.

 

Det här är så svensson-aktigt, förstår ni vad jag menar? Man skaffar radhus, gifter sig, skaffar en volvo, skaffar barn... PANG! Hela det perfekta livet går i tusen bitar, för efter förlossningen kommer frugan knappast orka stå och pudra näsan (med all förståelse), och då minsann tänker karlsloken till... hoppsan, det här var ju inte så kul. Jag kommer hem till en stressad mamma och skrikande ungar, men på jobbet där finns ju....

Eller där man dansar, eller när man är ute på krogen, eller vad man nu har för sig. Det är inte längre så hemma att man kan hoppa på varandra och ha härligt sex när fanken man vill det, för plötsligt skriker ungen eller så har mamman redan somnat samtidigt som barnen eftersom att hon hela dagen tagit hand om ungen du varit med och tillverkat, tråkigt värre. Tss.

Ja, det här är så typiskt. Nästan alltid slutar det i otrohet.

Därför är jag evigt tacksam att jag sedan dag ett gjort klart för min sambo och visat honom sen jag var 18 år och han 28 år, att jag älskar att säcka ihop i mysbyxor på kvällen och en sliten tröja. Varken jag eller han lever i en fantasivärld där vi tror att vi båda kommer se likadana ut för alltid. Dessutom har han redan sett mig smal, sedan 30 kilo tyngre och sedan neråt igen i vikten, fräsch och pigg. Han vet hur jävlig jag kan bli om jag vill, haha. ;)

Han har till och med sett mig svårt sjuk. Det känns inte som att han har missat hur det kan bli, hehe.

 

Men samtidigt lägger jag inte all skuld på männen, men så klart största delen på dom!

Jag tänker också på kvinnorna. Jag har full förståelse att efter en förlossning är det knappast smink man tänker på, och jisses man ska inte behöva sminka sig heller, om man inte vill! Men att vara lite mer medveten om hur man klär sig?

Ta den där fina randiga tröjan med dom fina jeansen, istället för den fläckiga och slitna tröjan du haft i evigheter tillsammans med dina lika slitna mysbyxor. Det räcker och snor inte alls någon extra tid från barnet eller så. Håret kan man bara sätta upp i en slarvig knut, för ärligt talat är det så sjukt snyggt! :)

Men fortsätt vara fräsch (okej skippa parfymen för barnen får ändå inte vara nära sånt) och var liiite mer medveten om hur du klär dig även i mammalivet, så kommer nog sambon/mannen uppskatta det.

Sen samtidigt tycker jag att är mannen otrogen så är han, och då kan han fara och flyga. Skulle min sambo vara otrogen idag eller när vi fått barn, så kan han ju fetglömma mig och jag sticker direkt. Ja, även om vi har barn. Ingen blir lyckligare av att man "försöker för barnens skull".

Men samtidigt hade jag sett på mig själv, och undrat "vad hade jag kunnat göra annorlunda?". Något att lägga i ryggsäcken med erfarenheter. :)

 

Det finns ju alltid två sidor. Men jag blir mörkrädd över alla otrohets skandaler, där det beror på hur kvinnan har utvecklat sig.

Vi är nog det dummaste djuret som existerar på denna planet!

 

Någonting jag inte alls uppskattar är att komma in i en blogg och det första jag upptäcker är att den har helt fel färger och ser inte alls vårdad ut, haha. Det här kanske låter ytligt men en blogg ska ju intressera en. Jag är nog ganska stilren av mig, men en sak vet jag i alla fall och det är att jag hatar att kombinera knäppa färger. Att se en blogg i limegrönt och rosa text får mig att illa kvickt klicka bort den. Hur bra läsning där än må vara, så klarar jag inte av det helt enkelt. En snygg header och bra färger är det som tilltalar mig och som får mig att återvända.

 

En annan sak som jag tittar på är hur mycket personen skriver. Står där om och om igen "Förlåt för dålig uppdatering", och man ser i Arkivet att den här personen skriver typ fem inlägg i månaden, så kommer jag aldrig att återvända. Jag vill se mer! :)

Att uppdatera ofta är viktigt om man är ute efter att få besökare. Är bloggen intressant vill man givetvis se mer av den.

Sen har vi det där med bilder. Ser jag en blogg som om och om igen skriver "Hej idag var jag i skolan, det var kul, sen kom jag hem och käkade och nu sitter jag här", och så aldrig ens bilder på det... nej nej, det går inte. Helt ointressant skrivning, inte alls sammanhängande och så inga bilder. Det är dömt att gå åt skogen.

För sånt här är också en viktig grej. Hur man skriver! Skriver man slarvigt och inte är noga med hur man uttrycker sig, stavar eller skriver punkter och så vidare, så förlorar man mig som besökare i alla fall. Givetvis skriver jag också fel, haha. Har redan fått rätta en mening. ;)

Jag menar bara att man kan ju i alla fall försöka att skriva så dina läsare förstår. Det är inte coolt med dålig grammatik. :)

 

Det här var lite tips och tankar från mig hur jag vill att en blogg ska vara!

Sammanfattningsvis:

- Fina färger

- Fin header

- Uppdatera ofta

- Ladda upp mycket bilder

- Tänk på grammatiken

 

Tack för mig. :)