"Oförklarlig barnlöshet kan vara ett immunproblem"

Igår kväll fick jag en länk av en som jag känner, med en mycket intressant läsning!
Det handlar om immunologiska problem och efter att ha läst på en hel del så tror jag skarpt att det skulle kunna vara största orsaken till att många idag antingen får upprepade missfall eller inte blir gravida alls.
En liten del taget ur artikeln:
 "Kroppens immunförsvar känner igen en annan människas celler normalt taggar immunförsvaret ned och accepterar embryot. Men om immunförsvaret är för aggresivt och inte taggar ned så dödar det varje embryo. Detta är mycket färsk forskning (ca 7år) och är ännu inte accepterat i Sverige. Tecken på aggresivt immunförsvar är IBS, nässelutslag, ledproblem, stela fingrar o leder på morgonen och liknande symptom som underfunktion av sköldkörteln. Det finns fler."
Kolla länken nedan för mer information!
http://www.familjeliv.se/Forum-7-148/m58169429.html
 
Så bra som Sverige ska vara egentligen i alla fall utåt sett, förstår jag inte varför vi inte kan ta till oss denna informationen? Så många som ropar att hej, detta är skitsnack! Låter det verkligen så konstigt att immunförsvaret skulle kunna vara problemet? Det är ju faktiskt så himla mycket som ska gå rätt till när ett barn blir till. Tänk hela proccessen från en sperma till att bli en bebis. Färdas in i kvinan först, sen in i ett ägg, och där i färdas ännu längre bort mot livmodern, sen ska man fästas också och därefter ska man börja en celldelning, och ingenting får gå snett i den celldelningen! Minsta grej och det är kört. Om nu immunförsvaret inte begriper att man ska välkomna den här okända saken (embryot alltså), så är det klart att det blir missfall antingen innan man ens vet om att man är gravid eller senare. Varken jag eller sambon tyckte det lät konstigt överhuvudtaget!
Men givetvis ska Sverige alltid veta bäst!! Skit snack. Varför kan vi inte ta in den här medicinen? Givetvis för att det skulle innebära att många infertila skulle bli gravida omedelbart och därmed skulle inte IVF behövas i många fall, och dom skulle förlora massor av pengar. För pengar är precis vad dom tjänar på IVF! Upp emot 50.000 kr för att få göra det, det är skandal enligt mig. Sen ska man dessutom behöva vara sambo i 2 år minst, stå i köer, börja med behandlingar som tar lång tid och gudvetnär man får till det.
Har en kvinna denna sjukdomen, så kvittar det ju egentligen hur många IVF:er man gör! Så länge man har denna sjukdomen behöver man ju rätt behandling! Och ärligt talat tror jag det är skrämmande många kvinnor med ett agressivt immunförsvar i detta land och även övriga länder.
 
Det var ett slag under bältet när jag läste att jag förmodligen lider av detta. Jag har ju Endometrios, och den sjukdomen räknas in där. *Sorg*... Men det skulle också förklara en hel del. Jag kan ju säga med en gång, att jag är evigt tacksam för tjejen som gav mig denna informationen, för det har öppnat upp mina ögon, gett mig mer hopp och även fast det är skrämmande att en kronisk sjukdom man själv lider av räknas med i detta, så känns det hoppfullt för där finns ju faktiskt hjälp!
 
Där finns kliniker i USA, England och Grekland som har hand om IVF:er där dom kombinerar det med att ge en immunreglerande medicin. Många kvinnor som kämpat i många år med att bli gravida, men som bara fått missfall eller inte blivit gravida alls, har blivit gravida vid första försöket efter behandlingen! Det är ju helt fantastiskt, men ja det kostar. Dock anser jag att om man kan betala skandalösa priser för IVF:er här i Sverige, tycker jag att man kan åka utomlands under en kort period och göra detta, innan man sätter sig i adoptionskö eller dylikt. Själva proceduren på klinikerna är billigare än att göra en IVF här. Sen ska man ju så klart komma dit också och bo där ett tag, hehe.
Eftersom att jag löper stor risk för att ha det här, och utan att avslöja för mycket, haft missfall innan, så är detta ett alternativ för oss vid ett senare tillfälle! Vi kommer inte ställa oss på någon fertilitetsutredning här OM (läs: om) det skulle behövas, utan då lägger vi hellre vårt öde i dessa klinikers händer.
 
Det hade dock varit helt fantastiskt att ha denna hjälpen här. Men så klart, jätte många svenska läkare viftar på händerna åt detta. Fy skäms på er!!
Det är ju knappast ert perfekta liv det drabbar, så det är ju jävligt lätt för er att vifta bort andras teorier.
 
"Sverige är fantastiskt duktig på graviditeter. Men bland de sämsta i västvärlden på fertilitet."
 
 
Googla på Dr Beer kliniken i USA för mer information. :)

Därför är han otrogen - Hon blev tjock och ful

 God kväll mina damer & herrar! ;)
Kvällens samtalsämne kommer vara riktigt smaskigt att läsa! För idag ska jag ta upp problemet bland par, som även heter otrohet.
När man har varit tillsammans i massor av år, man har barn tillsammans, man ligger utslagna på soffan när ungarna gått och lagt sig på kvällen och funderar på vad man ska ha till middag imorgon, i sina mysbyxor och ett inte längre vitt linne, för att ungarna skitat ner det, så har man hamnat i småbarns-fällan! Där det bara skriker om otrohet, och i dom flesta fall händer det förr eller senare, tyvärr.
Idag läste jag om en kvinna och man som hamnat i detta, där kvinnan lagt på sig extra kilon och tappat klädstilen med mera, och det visade sig att mannen var otrogen tillslut, med en pingla från jobbet. Chockad....eller inte. Jag hade redan förutsett det, när jag började läsa. Givetvis! Det är alltså så det blir för att dessa äckliga mansgrisar tänker med fel huvud - ja lillhuvudet.
Visst, jag tycker faktiskt att vissa frugor kan rycka upp sig. En del verkar tro att man slutar leva när man blivit förälder, men så är det ju inte. Men samtidigt, många av paren är gifta och har alltså lovat varandra dyrt och heligt att älska varandra i nöd och lust. Meeeen så blir frugan slapp utseendemässigt och så går den där bimbon på jobbet och vickar på röven och ser allmänt glad och nöjd ut. Aldrig själv tryckt ut en enda unge, så med andra ord är alla kroppsdelar fortfarande på rätt plats och all ork och tid finns till smink, kläder, mode och att bara se allmänt bra ut, och där spricker hela löftet mannen en gång givit sin fru! För nu är frun som då vid giftermålet var sååå vacker, inte alls som förr. Istället för att prata om det, så letar jag efter något nytt.
 
Det värsta var väl egentligen att läsa, när hon berättade att hon frågade honom om vad han ville göra åt detta, och han sa att han inte visste, för dom hade ju barn tillsammans och jag älskar ju dig fortfarande. Lillevän, du har missat poängen i vad kärlek är, och barn är aldrig en anledning att stanna kvar och "kämpa". Nu är det såhär att barn känner på sig mer än vad man tror, och om ni bråkar så tror jag fanken ungen/ungarna ändå inte vill ha er under samma tak. Jag kan givetvis bara utgå ifrån mig själv och andra jag pratat med, men jag (och andra) är själv skiljsmässobarn, och tillslut sa jag till mina föräldrar, när jag var elva år, att please lämna varandra. Det var bättre än att se dom tillsammans....illa. Barn blir inte lyckligare för att man kämpar när man faktiskt inte älskar varandra längre. Ni blir heller inte lyckliga. Är inte du lycklig är inte ditt barn, thats it. Dom känner det enda in i märgen!
Och nej kärlek är inte "jag älskar dig, men du har blivit tjock och ful så jag måste knulla med någon annan". Kärlek är "jag älskar dig, och den dagen det ändras så säger jag till". Den dagen du vill ligga med någon annan av anledningen att hon/han blivit tjock och ful, nej då älskar du inte din partner längre, hur mycket du än försöker intala både dig själv och henne/honom det. That it's not love.
 
Det här är så svensson-aktigt, förstår ni vad jag menar? Man skaffar radhus, gifter sig, skaffar en volvo, skaffar barn... PANG! Hela det perfekta livet går i tusen bitar, för efter förlossningen kommer frugan knappast orka stå och pudra näsan (med all förståelse), och då minsann tänker karlsloken till... hoppsan, det här var ju inte så kul. Jag kommer hem till en stressad mamma och skrikande ungar, men på jobbet där finns ju....
Eller där man dansar, eller när man är ute på krogen, eller vad man nu har för sig. Det är inte längre så hemma att man kan hoppa på varandra och ha härligt sex när fanken man vill det, för plötsligt skriker ungen eller så har mamman redan somnat samtidigt som barnen eftersom att hon hela dagen tagit hand om ungen du varit med och tillverkat, tråkigt värre. Tss.
Ja, det här är så typiskt. Nästan alltid slutar det i otrohet.
Därför är jag evigt tacksam att jag sedan dag ett gjort klart för min sambo och visat honom sen jag var 18 år och han 28 år, att jag älskar att säcka ihop i mysbyxor på kvällen och en sliten tröja. Varken jag eller han lever i en fantasivärld där vi tror att vi båda kommer se likadana ut för alltid. Dessutom har han redan sett mig smal, sedan 30 kilo tyngre och sedan neråt igen i vikten, fräsch och pigg. Han vet hur jävlig jag kan bli om jag vill, haha. ;)
Han har till och med sett mig svårt sjuk. Det känns inte som att han har missat hur det kan bli, hehe.
 
Men samtidigt lägger jag inte all skuld på männen, men så klart största delen på dom!
Jag tänker också på kvinnorna. Jag har full förståelse att efter en förlossning är det knappast smink man tänker på, och jisses man ska inte behöva sminka sig heller, om man inte vill! Men att vara lite mer medveten om hur man klär sig?
Ta den där fina randiga tröjan med dom fina jeansen, istället för den fläckiga och slitna tröjan du haft i evigheter tillsammans med dina lika slitna mysbyxor. Det räcker och snor inte alls någon extra tid från barnet eller så. Håret kan man bara sätta upp i en slarvig knut, för ärligt talat är det så sjukt snyggt! :)
Men fortsätt vara fräsch (okej skippa parfymen för barnen får ändå inte vara nära sånt) och var liiite mer medveten om hur du klär dig även i mammalivet, så kommer nog sambon/mannen uppskatta det.
Sen samtidigt tycker jag att är mannen otrogen så är han, och då kan han fara och flyga. Skulle min sambo vara otrogen idag eller när vi fått barn, så kan han ju fetglömma mig och jag sticker direkt. Ja, även om vi har barn. Ingen blir lyckligare av att man "försöker för barnens skull".
Men samtidigt hade jag sett på mig själv, och undrat "vad hade jag kunnat göra annorlunda?". Något att lägga i ryggsäcken med erfarenheter. :)
 
Det finns ju alltid två sidor. Men jag blir mörkrädd över alla otrohets skandaler, där det beror på hur kvinnan har utvecklat sig.
Vi är nog det dummaste djuret som existerar på denna planet!
 
 

"Alla ADHD ungar borde skickas iväg!"

Jag blir så fruktansvärt arg, rädd och ledsen. Jag läste i ett forum om en mamma som berättade sorgset om sitt barn på 9 år med sjukdomen ADHD. Han hade efter att ha fått höra "din homosexuella bögjävel" av en unge på 12 år, drämt ner killens huvud i en gräsmatta, och enligt föräldrarna till 12 åringen så hade han hamnat på sjukhuset med kraftig hjärnskakning (inte visste jag att gräsmattor var så hårda...). Nu var det SÅ himla synd om tolvåringen och fy skam på "ADHD UNGEN"!

Dom flesta på forumet vråla rätt ut att alla adhd ungar borde skickas iväg, sätt ungjäveln i särskolan, lås in honom och låt honom inte vara med andra barn på rasterna - han är en fara för allmänheten! Han kommer bli en mördare som vuxen och sitta i fängelse, blablabla. Hur kan man vara så grym?! Jag har själv blivit mobbad i flera år, och idag har jag en och annan diagnos. Men jag blev misshandlad i skolan, psykiskt och fysiskt. Det var skit kul att "se mig arg". Sådana är tyvärr ungar - "Det är kul att se när hon/han blir så upprörd!". Nu ska jag berätta dagens nyhet för alla ni fördomsfulla vidriga föräldrar i detta vrickade land... Barn med eller utan diagnoser har fortfarande hjärnor som står under full utveckling. En vuxen människa som är frisk har självkontrollen att kunna tänka "nej han är inte värd ens att jag petar på honom" och man kan andas djupt och gå därifrån. Ett barn, och definivt inte i den åldern, har inte den förmågan att se vad som är rätt och fel. Blir ett barn arg så blir barnet arg och tillslut brister det. Guess what?! Det är DÅ föräldrarna kommer in i bilden, och alla andra vuxna! Det är VI VUXNA som ska säga till barnen att såhär får man inte göra, det är vi vuxna som ska se till att alla resurser finns i skolan för att barnet som faktiskt saknar någonting i hjärnan (som har adhd), som ditt barn har, faktiskt inte får chansen att bli så fruktansvärt arg så han/hon slåss. Det här är inte barnens fel, det är dom vuxna.

Ett barn med adhd har absolut inte förmågan att kontrollera sig.. du kan inte säga till ett barn "du får inte slåss fattar du väl?!", nej det fattar dom faktiskt inte, och det gör dom inte förens dom är vuxna. När du blir förälder tar du på dig ett livstids ansvar... Du ska inte uppfostra ditt barn till skolåren bara, du ska göra det till den dagen du inte finns mer. Du ska leda ditt barn på rätt väg, oavsett han har diagnos eller ej. Barn är elaka, och barn älskar att retas med dom som är annorlunda, tro mig jag vet. Jag har sett det för många gånger och själv varit den utsatte. Att man som vuxen är så fruktansvärt omogen att man själv faktiskt mobbar barnet med diagnos, och vill sätta honom i särskolan och gud vet allt, säger en hel del om varför barn är som dom är idag! Ditt barn är inte en ängel.... det är ofta man hör "men han gjorde..."... "men han sa...".. blablabla. Dom är lika goa båda två, och det är vuxnas ansvar att se till att sådana situationer inte får uppstå. Det är skolan man ska skälla på och kasta skit på, inte barnen!

Finns där ett barn med en diagnos så ska det sättas in alla resurser som bara går för att barnet inte ska hamna i situationer som kan bli en fara för han och sin omgivning. Men glöm inte att det är DU som är vuxen, allt du gör och säger kommer föras över på ditt barn. Ditt barn är din skugga, kom ihåg det. Dom ser upp till dig som förälder och apar efter allt du gör. Om du har fördomar mot barn med diagnoser, så tro mig hur mycket du än tror att ditt barn "inte vet", så vet den och kommer agera precis likadant tillbaka. Glöm aldrig att du formar ditt barn... Om du kan släppa alla fördomar själv, och tänka dig in i den andras situation och tänka att det är barn - dom vet inte bättre än såhär, därför finns vi, så kanske det inte blir så märkvärdigt när där sedan finns någon med diagnos?! Jag menar, oftast är ett barn med ADHD inte den som ger första slaget, förens den dagen personen fått nog av sina mobbare. Så är det faktiskt. Sen finns där givetvis en del som slåss hejvilt, men det finns även "normala" barn som gör det. Det finns alltid någon! Barn med diagnoser blir oftast utsatta för mobbning för barnen tycker det är kul med deras reaktioner! Det är det första man ska ta tag i, för att komma till nästa steg.


RSS 2.0